Nu har jag en känsla av att jag håller på att implodera. Jag tappar helhetsuppfattningen.
Det är som en fysisk manifestation av det yttersta existentiella problemet.
Hela min upplevelse blir ett enda stort “varför? hur?”. Men det finns inga svar och om några veckor kommer jag förhoppningsvis vara back to normal.
peace out
Jag är rätt skitnödig i mitt behov av att hela tiden skriva en massa bortförklaringar gällande mitt bloggande. Bortförklarar att jag inte skriver så mycket, eller bortförklarar att det jag skriver är nonsens och fullständigt ointressant. Det här stycket är precis lika illa, en metabortförklaring.
Mycket har hänt den senaste tiden, men ändå känns det som att inget har hänt. Jag pluggar på, söker extrajobb, planerar min framtid och har åldersnoja. Jag läser dikter i badkaret och för diskussioner med mig själv gällande allt ifrån politikerförakt, rättshaverism och pirate-bay-rättegången till resonemang kring vad man bör äta, om det är ok att svulla nu eftersom det trots allt fortfarande är vinter och huruvida jag är tillräckligt stark psykiskt för att kunna slå mig fram och skapa mig ett liv jag en dag kan komma att nöja mig med. Kommer jag någonsin nöja mig? Kommer jag lyckas bekämpa mina rädslor och mina hämningar? Frågorna är många och väldigt viktiga på ett personligt plan.
Behöver jag eventuellt gå i terapi? Skulle man kanske prova på meditation?
Ge mig lindring.
Det känns som att hösten har varit på väg länge nu, men fortfarande är det ju grönt ute.
När tom google har bytt headerbild för att utannonsera höstdagjämningen – nu blir dagarna kortare än nätterna – är faktumet spikat. Men jag gillar hösten.
De senaste åren har jag klarat av hösten galant för att jag vetat att jag kommer spendera ganska långa perioder utomlands över vintern. Det som gör att hösten är jobbig är ju den stundande vintern som varje år är alldeles för blaskig och framför allt alldeles för lång. Alldeles, alldeles för lång. Så när jag vetat att vintern kommer vara en lika kort parentes som den svenska sommaren så har bävan inför vintern inte hotat hösten. Jag har istället kunnat njuta.
När jag sitter här och sträcker på mig och känner hur mina frusna, nakna tår ber om ett par strumpor och jag tittar upp på den gråa himlen brukar jag känna förtröstan och ofta en dämpad glädje. Frisk luft, vantar, tjocka jackor, ångande kaffe, lukten av jord och förmultnelse. Jag ska försöka hålla fast vid de sakerna, trots att jag antagligen inte kommer kunna fly landet i vinter. Inte i någon väsentlig bemärkelse i varje fall.
Förutom att hösten förkunnar vinterns annalkande, så är det största minuset alla spindlar som krälar in via ventilationen. Jag står inte ut. Idag satt det en ganska stor sak på microvågsugnen. Den bara satt där och stirrade. Den satt där och sa med sina menande, krokiga ben att för varje spindel jag ser sittande synligt så kryper det omkring tio stycken i hörnen och bakom skåpen som bara väntar på att terrorisera mig med sina vidriga uppenbarelser. De värsta är källarspindlarna. Redan i somras började jag se små saker i i syne som kilade runt på väggar och golv, i ren paranoia efter förra höstens spindelupplevelser. De är små i jämförelse med en människa. Sätter man en källarspindel bredvid en tax eller en katt blir det svårt att avgöra vilken som kan tänkas väga mest.
Vidrigt.
Andra bloggar om: höst, höstdagsjämning, vinter, kaffe, förmultnelse, insekter, spindlar
Jag har så väldigt, väldigt svårt att kombinera mina olika verkligheter.
Jag lider även av en konstant känsla av overklighet. Det finns antagligen någon slags samband.
Jag kände tomhet när jag gick hem idag. Den där typen av tomhet man känner efter att man presterat något, men ändå inte känner sig riktigt nöjd med sin prestation.
Den här dagen var väldigt intressant och givande, helt klart veckans roligaste. Veckan som för övrigt är den första på ett bra tag med studier.
Men nu har all anspänning från den gångna veckan övergått i en tomhet istället. Det är som att man väntar sig någon slags klimax, som inte kommer, vilket inte resulterar i ett antiklimax utan i ett ingenting.
Min dag har varit väldigt improduktiv. Jag har städat lite, det är allt. Jag har inte ens gått utanför dörren.
När jag insåg att jag inte skulle göra det ens frammåt kvällen bestämde jag mig för att laga lite sushi till mig själv, och drack en öl medans jag skar lax och rullade makirullar. Det är ju trots allt fredag tänkte jag.
Sushimiddagen förflöt riktigt bra, för första gången vågade jag använda obehandlad och rå lax, men rädslan för parasiter gjorde att jag föll av för den gamla myten om att en skvätt sprit ska kunna hjälpa mot både det ena och det andra när man äter mat man inte är van vid. Så jag satte i mig en shot helt osmaksatt sprit direkt efter den första råa laxbiten. Sushin smakade hur som haver gott och jag åt mig proppmätt. Och det är nu jag kommer till det jag vill berätta.
Bra som jag mår efter en utsökt sushimiddag bestämmer jag mig för att se den uppskattade, kritikerrosade och oscarsbelönade filmen 8½ av Federico Fellini. I filmen kastas man fram och tillbaka (i början, jag har inte kommit så långt utan avbröt precis när jag kom på att jag ville skriva ner det här) mellan det ena och andra, och vid ett tillfälle är det någon som säger, översatt till engelska “only one great writer. The early Fitzgerald. Then his writing became an orgy of pragmatism or brutal realism”. Jag som sitter djupt försjuken i filmens värld tänker “visst fasen har jag läst något av Fitzgerald?”. Jag sliter mis loss, pausar filmen, kliver fram till bokhyllan och börjar leta. Funderar på om det var Fitzgerald eller Faulkner som skrev den obehagliga historien om kvinnan som blev kidnappad. Fitzgerald och Faulkner, namnen börjar visserligen båda på F följt av en vokal, och dessutom är de båda amerikaner som föddes i slutet av 1800-talet. Det var Faulkner som skrev det.
Jag hittar en bok av Fitzgerald, “Natten är ljuv”. Boken handlar om en framstående psykiater som heter Dick och som sakta men säkert bryts ner från att vara omåttligt populär (och välbärgad) till att tappa kontakten med allt och alla. Kärlek är naturligtvis inblandat.
Vad boken handlar om är, precis som handlingen i 8½, helt oviktigt, därför lämnar jag det nu. Det viktiga här är lyckan jag upplevde när jag hittade boken i bokhyllan och kom att tänka på hur mitt liv var när jag läste den.
Jag var i sydamerika och upplevde ett av mitt livs största äventyr. Jag satt och luktade en stund i boken, trots att den inte luktade något. Jag sög in essensen, vilket var något helt annat än det som stog i (även om jag uppskattade den när jag läste den). Essensen var den känsla som min resa i sydamerika lämnat kvar i mig. Jag drömmer ofta om att bara slänga av mig allt och dra iväg igen. Det är en bitterljuv blandning av glädje och förtvivlan.
tack för mig.
Andra bloggar om: vardagsångest, sushi, fredag, sprit, 8½, eight and a half, federico fellini, fitzgerald, faulkner, natten är ljuv, lycka, resa, sydamerika, glädje, förtvivlan
Jag tror nog att livet kan komma att ta fart snart. Jag ska för en stund, ingen vet hur länge, lämna arbetslivet för att istället förkovra mig med universitetsstudier. Det känns ganska bra. Inte superbra, jag är en alldeles för nervös personlighet för att må riktigt bra över någonting alls, men ganska bra. Jag vet att jag hade haft mer ångest om jag inte valt att lämna arbetet och den regelbundna inkomstens bana.
Jag läste lite på blondinbellas blogg idag och blev illamående.
Jag har varit på inskrivningen för några dagar sedan och köpt kurslitteraturen för första delkursen men fortfarande inte skickat in en ansökan till CSN och inte heller betalat avgiften till studentkåren. Bokjäveln jag köpte kostade så förbannat mycket att jag inte direkt känner för att slänga iväg mer pengar just nu. Men det är inte ens midnatt, jag ska nog hinna ägna mig åt lite tråkig formalia ännu.
Andra bloggar om: studier, universitet, csn, kurslitteratur, studentkåren, blondinbella
Trots att jag drog igång den här bloggen för väldigt länge sedan för att ha ett bekvämt sätt att helt utan pretentioner eller krav kunna skriva av mig, så har den redan blivit en egen livsform. Inte för att den tvingar mig till något, tvärtom, jag skriver ju nästan aldrig här och gör jag det så är det mest nonsens.
Jag kan inte skriva vad som helst, trots att det var själva syftet. Hela tiden flimmrar fragment av tankar och resonemang genom mitt huvud, och alldeles nyss var jag på väg att starta ett konto på sockerdricka.nu för att skriva ner något jag kom att tänka på, som väl hade med skrivande eller pluggande att göra. Men innan sidan ens laddats försvann det. Spårlöst.
Jag minns när jag började skriva dagbok under perioder för några år sedan, det var otroligt mycket svårare än jag hade väntat mig. Jag klarade inte av att producera en massa banaliteter och meningslösa anteckningar om vad jag ätit eller vad jag tyckte om en viss person. Men efter någon vecka släppte det, när jag skrivit några tiotal sidor och ambitionerna att skriva ett mästerverk i dagboksform var försvunna. För det var ju inte det det handlade om då. Den här bloggen är samma sak som den dagboken bara det att nu är jag på internet -förvisso anonym- men ändå exponerad. Jag konstaterar här och nu att jag försöker skriva här inte för att mitt tramsande är intressant för någon annan än mig själv, utan för att jag förhoppningsvis kan utvecklas. Mentalt.
Så sitter man här och är efterfestivalsjuk och deppig. Igår var ännu värre.
Det känns sällan som att mycket skulle ha hänt i ens liv den senaste tiden, trots att det ofta händer en hel del. Jag har varit på festival, kollat upp utbildningar, jobbat, joggat och hostat. Däremot har jag knappt läst någonting den sista månaden.
Jag har bytt headerbild nu, precis som jag skrev att jag skulle.
Jag har extremt svårt att planera min sommar. Jag orkar inte riktigt plocka upp almenackan och scheman och alla jävla system. Just nu sitter jag med listerine i munnen. Det svider.
“Är det inte till sist den djupa konflikten – oavsett de fakta, som liger till grund för den – som ger näring åt all stor konst och tragisk höghet åt människolivet? Man kan inte önska bort den. Finns det en ledsammare föreställning än den om evig paradisisk idyll?”
Snart ska jag i varje fall ta och rota runt lite bland scheman och planer och strukturera!
Det stämmer, jag ska strukturera!.
Man kan strukturera för spontanitet.
Och spontantitet är, precis som den gamla klychan säger – livets krydda.
