så har ännu en vecka passerat

Nu är jag sådär skönt trött istället som för som förra veckan, när jag bara mådde dåligt.

Jag har bestämt mig för att börja satsa lite på mig själv framöver. Träna lite mer, tänka lite mindre. Ibland så kommer man temporärt till de där insikterna om varandets förutsättningar, om levandets villkor, men man känner likgiltighet eller kanske lugn, snarare än ångest eller missmod. (Att börja skriva den här typen av resonemang kan tyckas vara lite väl att ta i. Bara att konstatera att jag har den enorma självdistansen som krävs för att vara rädd för det pretentiösa är ju ganska pretentiöst. Därför följer ett avslut…)

Här kommer några rader ur en fin visa av bob dylan:

I saw a newborn baby with wild wolves all around it
I saw a highway of diamonds with nobody on it
I saw a black branch with blood that kept drippin’
I saw a room full of men with their hammers a bleedin’
I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken

And I’ll tell it and think it and speak it and breathe it
And reflect it from the mountain so all souls can see it
Then I’ll stand on the ocean until I start sinkin’
But I’ll know my song well before I start singin’

Ha det gott allihopa! jag ska i varje fall försöka.

lika trött som enterprise, men lika envis som kapten kirk

Den här veckan har inte varit så väldigt jobbig, vid lunch idag tyckte jag att tiden gick snabbt och började bli sugen på att få dricka några öl på kvällen. Men de sista timmarna fram till klockan halv fem gick långsammare än någon annan eftermiddag på flera veckor. Ölsuget upphörde.

Sitter med en lätt huvudvärk i ett stökigt rum, med ljummet men gott kaffe. Är det överhuvudtaget möjligt att jag kommer orka ta mig till jobbet nästa vecka och klara av en hel arbetsvetcka till? Just nu känns det inte som det.

Som när kapten James T. Kirk tvingar upp U.S.S. Enterprise i hastigheter över warp 6, trots att skeppet inte är byggt för det. Precis som i star trek så hör jag scotty klaga ”motorerna kommer explodera” och ”skeppet kommer brytas sönder”.

För egentligen vill jag bara sätta mig ner och kolla några gamla avsnitt av någon rolig serie, eller lägga mig i sängen och läsa. Scottys röst ställs ändå för det mesta i bakrunden. Till jobbet åker jag på måndag morgon, det vet jag. Men just nu förstår jag inte att jag överhuvudtaget kommer orka gå ut genom dörren igen, trots att jag ska göra det snart, och vet att jag inte kommer ha några problem med det.

Naturligtvis kommer jag dricka öl ikväll.

topp-petter

Jag drömde om topp-petter härom natten. Det var inte en särskillt vacker dröm men den väckte endel gamla fina minnen.

Den enda gången jag upplevt kommunismen på riktigt var när topp-petter vann topp-kandidaterna. Jag kan utan att överdriva säga att jag saknar den stunden. Efter det dog lågan så att säga.

come on baby light my fire!

bob dylan och GTA versus svt-nyheterna

Idag kom jag och min socialliberala, halft konservativa mor in på en diskussion kring att titta på nyheter och dess inverkan på en människas världsbild. Min mor har alltid tyckt att nyheterna var något bra att titta på, för att man lär sig om världen och vad som händer omkring oss. Inget speciellt konstigt i det. Det konstiga är att det verkar som att halva hennes självbild vilar på hennes axiom att nyheterna är bra.

Som så ofta annars blir det krångligt när jag ska börja trycka på knapparna som ifrågasätter allt det min mor investerat så mycket socialt i.

Det blir sällan särskillt mycket till diskussion, jag tror inte hon är den typen av människa man kan diskutera saker med. Ibland kan hon ge med sig lite, men oftast så slutar det snarare i suckar än i något särskillt utvecklande utbyte av argument och resonemang. Den här gången började diskussionen med att jag konstaterade att nyheterna inte alls är ”neutrala”. Detta gjorde min mor lätt upprörd. Diskussionen, som pågick i kanske fem minuter, är i sig egentligen ointressant, och precis efter att jag avbrutit mig själv från att börja jiddra om helt ointressanta saker så lägger min mor av ett ”håhåjaja” samtidigt som hon suckar. Det är som att jag fortfarande är 16 och precis blivit intresserad av politik och använder min mor som ett bollplank. Det kanske är lite så. Ibland undrar jag om det är någon slags pubertalt misstag att överhuvudtaget prata politik med sina föräldrar. Jag är inte så pubertal tror jag?

Diskussionen plöjde igenom ämnen som bob dylan och dataspel. Det var naturligtvis min mor som tog upp dataspel, kanske för att nyheterna ibland berättar att ungdomar spelar mycket dataspel. Den enda slutsatsen diskussionen producerade var i varje fall att spelet grand theft auto antagligen var mer subversivt än nyheterna, även om det inte är särskillt revolutionärt.

berusad i livet

Jag har under en längre period börjat känna att jag är som berusad hela tiden. Inte för att jag har svårt att prata eller gå, utan för att jag kan titta tillbaka på dagar som passerat och knappt komma ihåg någonting. Dessutom så kan jag ha gjort saker som jag i efterhand inte förstår varför jag gjort.

Jag förstår nog, men det känns som att jag inte varit riktigt närvarande. Fokus är ledordet, är yoga svaret? Hollywood säger ja.

Jag funderar för övrigt på att börja plugga fysik. Mer om det senare..

tunnelbanan

Någon gång mitt på dagen igår satt jag på tunnelbanan på väg hem. Den gamla bekanta känslan av att inte egentligen vara på väg någonstans smög sig på. Jag sitter ofta på tunnelbanan, och sällan har jag något bra att göra under tiden. Oftast är jag för trött för att försöka läsa någon bok, så för det mesta sitter jag mest och stirrar.

Jag har aldrig varit någon expert på existentialistiska frågor, och officiellt har jag tyckt att de är ointressanta. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det är min oförmåga att besvara dom som gör att jag inte vill ta tag i saken. Nu satt jag alltså på tunnelbanan och funderade på livets frågor, något jag ofta gör men inte vill göra. Jag har nått den ädla åldern av 22år nu, och tycker nästan att det är lite pinsamt.

Det är just när jag sitter på tunnelbanan som det blir så uppenbart, och jag förstår inte varför det inte är någon annan som har förstått. Sitter politikerna någonsin på tunnelbanan och känner tomheten? Många människor har tydliga mål i sina liv och jobbar på att uppfylla dom. Någon ska bli sjuksköterska, någon annan ska bli journalist. Där är målet ganska tydligt, även om de nämnda personerna inte tror att dom kommer hamna i paradiset när studierna är klara och de förhoppningsvis fått ett jobb. Känns saker meningsfulla när man är på väg mot ett tydligt mål, eller kommer dom kännas meningsfulla när man väl är där?

Reinfelt, eller någon annan i regeringen, tänker de någonsin på något annat än den cirkus de representerar? Känner Maud Olofsson att hon gör något stort och ädelt, att hon är betydelsefull, när hon går till jobbet varje dag? Eller är det för henne som för mig, bara något man gör för att fördriva tiden och dra in pengar till hyran? Känner hon att hon har nått dit hon ville, eller kan också hon tvivla på de mest grundläggande och mest antagna illusionerna om mänskligt liv och meningsfullhet. Är det lätt att distansiera sig så mycket från människor och sig själv att man kan motivera en kraftig försämring av a-kassan och låtsas att man tror att det blir bättre för människor i allmänhet i det långa loppet. Tror regeringen – på riktigt – att arbetslösheten kan utplånas helt och hållet?

the departure

Jag har länge funderat på att börja blogga. Eller rättare sagt så har jag länge funderat på att börja skriva ner saker jag tänker på. Senast idag satt jag på tunnelbanan och började resonera med mig själv om saker jag ville ha sagda. Eller snarare om tankar jag ville strukturera. Eller antagligen både och.

I samband med att jag börjar resonera med mig själv, och försöker förklara mig inför mig själv, så kommer jag alltid in på andra saker. Därför har jag länge tänkt att det vore en bra idé att försöka skriva ner tankarna, för att undvika att tappa fokus. Nu har jag redan tappat fokus.

Jag hoppas att det jag skriver kommer att vara av intresse för någon.