Marie Antoinette och The Virgin Suicides av Sofia Coppola

Tidigare idag tittade jag på Marie Antoinette, filmen från 2006 som är skriven och regisserad av Sofia Coppola.

Jag har sett tre filmer av Sofia Coppola den senaste tiden. Jag inledde med Lost in Translation, som jag tyckte var riktigt bra. Jag är glad att jag inte såg den redan när den var ny, utan lät den glida undan anda fram tills för ungefär en månad sedan. Skulle nog vilja se den igen om några månader. Om jag gör det ska jag skriva mer om den. Det lovar jag.

The Virgin Suicides såg jag för ett par veckor sedan. Den var också bra. Den blir bättre ju mer jag tänker på den. Sättet den berättas på. Mystiken. Jag har ingen aning om hur jag ska beskriva min upplevelse av filmen, men jag önskar att jag kunde det.

Doctor: What are you doing here, honey? You’re not even old enough to know how bad life gets.
Cecilia: Obviously, Doctor, you’ve never been a 13-year-old girl.

Narrator: What lingered after them was not life, but the most trivial list of mundane facts: a clock ticking on a wall, a room dim at noon, and the outrageousness of a human being thinking only of herself.

Tim Weiner: What we have here is a dreamer. Someone completely out of touch with reality.

Marie Antoinette lämnade mig med ungefär samma känsla som både Lost in Translation och The Virgin Suicides, men hade inte riktigt samma styrka. När jag nu såg den så somnade jag nästan direkt efteråt, och vaknade riktigt olycklig. Jag vet inte om det var filmen eller något jag drömde om. Antagligen var det en kombination.
Det var en riktigt snygg och sympatisk film, helt klart godkänd!

-

Andra bloggar om: Sofia Coppola, Marie Antoinette, The Virgin Suicides, Lost in Translation, film

min stressiga morgon

Gick upp extra tidigt idag för att jag hade någonstans jag skulle vara väldigt tidigt.

Behövde föra över lite filer fram och tillbaka mellan datorer. Efter 15 minuterns misslyckande, antagligen på grund av tekniskt fel, gav jag upp och duschade.

Efter duschen insåg jag att klockan hade blivit väldigt mycket. Eftersom internet inte fungerade så hade jag ingen bra uppfattning om när jag var tvungen att gå för att hinna till en lämplig tunnelbana.

Jag hittade inte tandkrämen.

Jag sprang mot tunnelbanan, trots att jag inte hade en aning om när den skulle gå. Jag missade den. Åtta minuter till nästa.

När tunnelbanan kom fram till stationen jag skulle av på halvrusade jag ut, för att kanske ha tur och lyckas komma med en tidigare buss. Annars brukar man få vänta en kvart. vägen från tunnelbanan till bussen går under en väg. Jag såg en kvinna småspringa i slutet av tunneln. Jag gjorde ett halvhjärtat försök och började jogga. Det var trots allt bara en av två där framme som sprang. Innan jag fått visuell kontakt med busstationen gav jag halvt upp, men väl runt hörnet såg jag att bussen stog inne. I samma sekund som jag började springa stängdes dörrarna. Mitt tiometerslopp skulle avgöras främst av busschauffören, och bara sekundärt av min hastighet. Dörren öppnades och jag klev in i en halvtom buss.

Jag prisade både gud, jehova och allah. Men främst prisade jag mig själv.

Jag kom fram till min slutdestination med hela 50 sekunder till godo. Då hade jag redan gett upp hoppet helt och hållet fyra separata gånger under färden.

–

intressant? andra bloggar om: stress, kollektivtrafik, vardag

tisdagsångest, fast ändå inte

Klockan är kvart i tio och det börjar nästan bli dags att sova. Tisdag – den jobbigaste av veckans dagar, är slut.

Trots att det har varit en dålig dag, precis som prognosen baserad på många års statistiska erfarenhet informerat mig om, så är jag nästan lite ledsen över att den passerade så smärtfritt. Jag kommer nästan inte ihåg någonting av dagen. Vad gjorde jag en halvtimme innan lunch? Vad gjorde jag mellan lunch och eftermiddagsfikat? Vad har jag gjort sedan jag kom hem?

Ännu en evig motsättning. Dagarna går för långsamt, man vill att tiden ska gå fort. Men när dagen är slut känner man sig blåst. Helgerna försvinner snabbare än man hinner andas ut, så uppenbarligen är det veckodagarna som borde bjuda på mer substans.

Lite mer substans helt enkelt, det behöver inte vara bra grejer! Är det så svårt? Substans och stimluans!

Simulans?

Ambulans!

–

Andra bloggar om: tisdag, ångest, substans, stimulans

fighting fire with fire, pirate bay

Den stora Konspirationen börjar flyta upp till ytan.

Och nu skriver stormedia om saken också! DN

Det ironiska är att mediaföretagen anmäler pirate bay, för de menar att det PB sysslar med är olagligt. Samtidigt använder de själva olagliga metoder för att försöka stoppa dem, och blir därför själva polisanmälda. Det tycker jag är ganska komiskt.

Jag kanske skjuter på öppet mål här..

Andra bloggar om: pirate bay, polisanmälan, hacking, sabotage

att somna på dagen när det är ljust

Idag lade jag mig för att sova mitt på dagen.

Det är en speciell känsla det där, det är som att man är mer medveten under själva insomnandet, eftersom det alltid hörs mer ljud och ens visuella intryck, om än statiskt, är mer intensivt. Man kan nästan känna hur man somnar.

Det är lite som att man byter fokus. Ni vet, när man reagerar på att man håller på att somna. Det är som att man glider mellan två konkreta tillstånd. Jag kan aldrig riktigt bestämma mig för ifall det är så att jag glider ut eller glider in. Om jag kommer närmare sömnen, eller om det är så att min plötsliga medvetenhet har väckt mig, så jag i själva verket hamnat längre ifrån.

Ett av helgdagarnas eviga mysterier..

Andra bloggar om: sömn, mysterier

rymdklippan

Ni har alla hört talas om den, rymdklippan som slog ner i Peru. Hundratals människor har blivit sjuka och konstiga ljusfenomen siktades innan den stora smällen, som skapade en krater med trettio meter i diameter.

Det kan ju inte vara någon som helst tvekan om vad det här handlar om. Inte för någon!

Nu är det dags att vi kräver av våra makthavare, världens makthavare, att vi får veta sanningen! Hur många fler ska behöva bli sjuka, hur många ska behöva dö innan vi får veta vad det är som pågår där ute i rymden, och vad det är för konstiga saker vi ser på himlen om natten? Och dom kan börja med att förklara vadfan det här är förnågot:

Andra bloggar om: rymdklippan, peru, utomjordingar, virus, korruption, ufo

det driver

Idag är det torsdag, men jag har i omgångar trott att det var onsdag igen. I onsdags trodde jag att det var torsdag. Jag har haft väldigt dålig koll på vilken dag det har varit under den här veckan. Men nu är det torsdag (jag har varit tvungen att kolla flera gånger bara medans jag skrivit de här första meningarna, bara för att försäkra mig).

Det finns ju män som går upp i vikt och får liknande problem som sin respektive när den respektive är gravid. Jag kanske upplever något liknande, fast inte för att någon jag känner är gravid, utan för att det är ramadan! Jag fastar inte, och ingen i min omedelbara närhet heller, men flera på jobbet fastar och är lite småhängiga. Jag kanske har någon slags koppling till dom..

Andra bloggar om: torsdag, hängig, ramadan

fri måndag

Man kan säga att min måndag är fri.

Jag mår ganska bra idag, förutom en lätt smärta i armen. Och så är jag kissnödig.

Jag planerar att börja sätta upp mål för den här ”bloggen”, eller egentligen för mitt skrivande, som ju tar sig uttryck genom den här bloggen. Jag ska försöka börja skriva artikelliknande texter om saker. Men jag har börjat gilla att skriva helt meningslösa dagboksinlägg, så det ska jag absolut fortsätta med. Det blir förhoppningsvis en blandning.

Alla vill ju skriva, det är naturligt. Jag vill också skriva, det är naturligt.

Vilken dag som helst kommer jag skriva en bok. Men tills vidare tycker jag ni ska bookmarka den här bloggen. Prenumerera på den, för den har fet potential. Sen kan ni säga ”ah, nilsoscar, den store skribenten? Fem år innan han slog igenom hade han en blogg som jag brukade läsa, the departure, den var otrolig.”

Andra bloggar om: måndag, smärta, artiklar, fet potential

höst

Nu är det faktiskt höst ute. Det var kyligt som fan i morse. Eller var det igår morse? Det var det nog.

Jag håller på att bygga ett riktigt bra jävla liv. Eller jag ska göra det i varje fall. När som helst nu. Bekymmersfritt och roligt.

–

Andra bloggar om: höst, kyla, livet

lost in translation och disturbia

För ett par dagar sedan såg jag lost in translation, ni vet filmen med Bill Murray och Scarlet Johansson.

Den gjorde mig deprimerad. Missförstå mig inte, jag tyckte den var bra, väldigt bra till och med. Men ändå, jag har inte självdistansen.

Jag skulle vilja vara både Johanssons karaktär Charlotte och Murrays karaktär Bob. För att deras liv uppmärksammas på film. För att världen ska veta hur det är för mig att leva. Jag låtsas ibland att mitt liv är en film, jag tror det är vanligt. Men skit i det nu.

Idag såg jag en annan, betydligt lättsammare film, nämligen Disturbia. Den handlar om en kille, Kale, som råkar illa ut och döms till tre månaders husarrest med fotboja. Han börjar spionera på sina grannar, varav en är en het nyinflyttad tjej. Efter en tid blir han övertygad om att en annan av hans grannar är en efterlyst seriemördare.

Grannen visar sig mycket riktigt vara en seriemördare och efter att ha huggit en häcksax i magen på honom och samtidigt räddat sin mamma som var tillfångatagen, så blir han av med sin fotboja. Kale och den heta granntjejen blir ihop och hånglar på en soffa till lite skön ungdomlig musik. Jag stampade takten och kände mig lite upplyft.

Andra bloggar om: lost in translation, disturbia, bill murray, scarlett johansson