Jag har blivit så förbannat blödig. De senaste fyra fem åren har det bara blivit värre och värre. Sakta men säkert.
Om någon på en film med lite inlevelse och rätt musik berättar om något sorgligt, eller om något jävligt, så är jag på god väg att börja grina. Det är tröttsamt. Å ena sidan känner jag mig frikopplad ifrån världen, både känslomässigt och nästan fysiskt. Å andra sidan kortsluter det hur lätt som helst bara jag är på fel humör.
Inte bara det sorgliga utan även det vackra får mig ur balans. Jag känner en slags hatkärlek till det dystert vackra. Framför allt den romantiserade bilden av saker som har känslomässig betydelse för människor. Det kanske är för att jag önskar att saker var så enkla. Eller för att jag inser att inte ens det romantiserade är tillräckligt.
