bloggen är ett monster

Trots att jag drog igång den här bloggen för väldigt länge sedan för att ha ett bekvämt sätt att helt utan pretentioner eller krav kunna skriva av mig, så har den redan blivit en egen livsform. Inte för att den tvingar mig till något, tvärtom, jag skriver ju nästan aldrig här och gör jag det så är det mest nonsens.

Jag kan inte skriva vad som helst, trots att det var själva syftet. Hela tiden flimmrar fragment av tankar och resonemang genom mitt huvud, och alldeles nyss var jag på väg att starta ett konto på sockerdricka.nu för att skriva ner något jag kom att tänka på, som väl hade med skrivande eller pluggande att göra. Men innan sidan ens laddats försvann det. Spårlöst.

Jag minns när jag började skriva dagbok under perioder för några år sedan, det var otroligt mycket svårare än jag hade väntat mig. Jag klarade inte av att producera en massa banaliteter och meningslösa anteckningar om vad jag ätit eller vad jag tyckte om en viss person. Men efter någon vecka släppte det, när jag skrivit några tiotal sidor och ambitionerna att skriva ett mästerverk i dagboksform var försvunna. För det var ju inte det det handlade om då. Den här bloggen är samma sak som den dagboken bara det att nu är jag på internet -förvisso anonym- men ändå exponerad. Jag konstaterar här och nu att jag försöker skriva här inte för att mitt tramsande är intressant för någon annan än mig själv, utan för att jag förhoppningsvis kan utvecklas. Mentalt.