Min dag har varit väldigt improduktiv. Jag har städat lite, det är allt. Jag har inte ens gått utanför dörren.
När jag insåg att jag inte skulle göra det ens frammåt kvällen bestämde jag mig för att laga lite sushi till mig själv, och drack en öl medans jag skar lax och rullade makirullar. Det är ju trots allt fredag tänkte jag.
Sushimiddagen förflöt riktigt bra, för första gången vågade jag använda obehandlad och rå lax, men rädslan för parasiter gjorde att jag föll av för den gamla myten om att en skvätt sprit ska kunna hjälpa mot både det ena och det andra när man äter mat man inte är van vid. Så jag satte i mig en shot helt osmaksatt sprit direkt efter den första råa laxbiten. Sushin smakade hur som haver gott och jag åt mig proppmätt. Och det är nu jag kommer till det jag vill berätta.
Bra som jag mår efter en utsökt sushimiddag bestämmer jag mig för att se den uppskattade, kritikerrosade och oscarsbelönade filmen 8½ av Federico Fellini. I filmen kastas man fram och tillbaka (i början, jag har inte kommit så långt utan avbröt precis när jag kom på att jag ville skriva ner det här) mellan det ena och andra, och vid ett tillfälle är det någon som säger, översatt till engelska ”only one great writer. The early Fitzgerald. Then his writing became an orgy of pragmatism or brutal realism”. Jag som sitter djupt försjuken i filmens värld tänker ”visst fasen har jag läst något av Fitzgerald?”. Jag sliter mis loss, pausar filmen, kliver fram till bokhyllan och börjar leta. Funderar på om det var Fitzgerald eller Faulkner som skrev den obehagliga historien om kvinnan som blev kidnappad. Fitzgerald och Faulkner, namnen börjar visserligen båda på F följt av en vokal, och dessutom är de båda amerikaner som föddes i slutet av 1800-talet. Det var Faulkner som skrev det.
Jag hittar en bok av Fitzgerald, ”Natten är ljuv”. Boken handlar om en framstående psykiater som heter Dick och som sakta men säkert bryts ner från att vara omåttligt populär (och välbärgad) till att tappa kontakten med allt och alla. Kärlek är naturligtvis inblandat.
Vad boken handlar om är, precis som handlingen i 8½, helt oviktigt, därför lämnar jag det nu. Det viktiga här är lyckan jag upplevde när jag hittade boken i bokhyllan och kom att tänka på hur mitt liv var när jag läste den.
Jag var i sydamerika och upplevde ett av mitt livs största äventyr. Jag satt och luktade en stund i boken, trots att den inte luktade något. Jag sög in essensen, vilket var något helt annat än det som stog i (även om jag uppskattade den när jag läste den). Essensen var den känsla som min resa i sydamerika lämnat kvar i mig. Jag drömmer ofta om att bara slänga av mig allt och dra iväg igen. Det är en bitterljuv blandning av glädje och förtvivlan.
tack för mig.
Andra bloggar om: vardagsångest, sushi, fredag, sprit, 8½, eight and a half, federico fellini, fitzgerald, faulkner, natten är ljuv, lycka, resa, sydamerika, glädje, förtvivlan
