bloggen, livet

Jag är rätt skitnödig i mitt behov av att hela tiden skriva en massa bortförklaringar gällande mitt bloggande. Bortförklarar att jag inte skriver så mycket, eller bortförklarar att det jag skriver är nonsens och fullständigt ointressant. Det här stycket är precis lika illa, en metabortförklaring.

Mycket har hänt den senaste tiden, men ändå känns det som att inget har hänt. Jag pluggar på, söker extrajobb, planerar min framtid och har åldersnoja. Jag läser dikter i badkaret och för diskussioner med mig själv gällande allt ifrån politikerförakt, rättshaverism och pirate-bay-rättegången till resonemang kring vad man bör äta, om det är ok att svulla nu eftersom det trots allt fortfarande är vinter och huruvida jag är tillräckligt stark psykiskt för att kunna slå mig fram och skapa mig ett liv jag en dag kan komma att nöja mig med. Kommer jag någonsin nöja mig? Kommer jag lyckas bekämpa mina rädslor och mina hämningar? Frågorna är många och väldigt viktiga på ett personligt plan.

Behöver jag eventuellt gå i terapi? Skulle man kanske prova på meditation?

Ge mig lindring.