aktivering

Jag gör saker, är lagomt aktiv, har projekt och får saker gjorda. Precis som alla andra.

I rent protest mot att FRA-lagen röstades igenom gick jag och och slappsurfade lite på flashbacks forum, som numera körs med https (kanske har varit så länge?). Klickade mig in på litteraturforumet och hittade ett av de tusentals guldkorn till trådar som man nästan bara kan hitta på just flashback. ”jag vill bli författare”.

Jag hade inget speciellt att skriva egentligen, ville bara få kludda ner några tecken för att konstatera att idag, på midsommar, är jag på ganska gott humör. Och jag ska försöka ändra bilden längst upp på sidan. Det är inte höst längre.

smeten

Det är som en smet. Alla rutinmässiga beteenden. Varför lyckas jag aldrig frigöra mig från rutinerna? Det förbannat begränsade tänkandet jag dras med. Detta förbannade tänkande.

I protest funderar jag på att stänga av datorn nu (fast då stannar ju alla downloads) och sätta mig med någon slags lunch och en bok. Vad gör jag överhuvudtaget hemma en sån här dag?

Strukturera! Strukturera! Strukturera förihelvete!

blödig

Jag har blivit så förbannat blödig. De senaste fyra fem åren har det bara blivit värre och värre. Sakta men säkert.

Om någon på en film med lite inlevelse och rätt musik berättar om något sorgligt, eller om något jävligt, så är jag på god väg att börja grina. Det är tröttsamt. Å ena sidan känner jag mig frikopplad ifrån världen, både känslomässigt och nästan fysiskt. Å andra sidan kortsluter det hur lätt som helst bara jag är på fel humör.

Inte bara det sorgliga utan även det vackra får mig ur balans. Jag känner en slags hatkärlek till det dystert vackra. Framför allt den romantiserade bilden av saker som har känslomässig betydelse för människor. Det kanske är för att jag önskar att saker var så enkla. Eller för att jag inser att inte ens det romantiserade är tillräckligt.

fredagslugn

citat:

”…jag känner att min kropp är en precisionsapparat som befinner sig i vila. Jag har haft riktiga äventyr jag. Jag återfinner inga detaljer, men jag kan urskilja hur omständigheterna följer varandra i en strängt ordnad kedja. Jag har färdats över haven, jag har lämnat städer bakom mig och jag har rest uppför floder eller trängt in i skogar och alltid var jag på väg mot nya städer. Jag har haft kvinnor, jag har slagits med män; och aldrig har jag kunnat gå tillbaka, inte mer än en grammofonskiva kan spela baklänges. Och vart ledde allt detta? Till denna minut, till denna bänk, till denna bubbla av ljus som dånar av musik.”

–

Andra bloggar om: citat, sartre, äcklet

utomjordingar!

Nu kräver 19 piloter från hela världen att ufon utreds mer!

DN skriver om piloternas krav

Jag har som bekant tidigare krävt att makthavarna tar sitt ansvar. Det har varit fullständigt fruktlöst. Inte minsta ansats till förklaring har getts. Vare sig på ufo-fenomenen som visar sig dagligen över hela världen, eller på deras totala tystnad gentemot mig och deras handfallenhet inför problemet.
En pilot DN skriver om säger efter att ha sett ett ufo med uppenbart utomjordiskt ursprung ”- Jag skrev i min loggbok: ”Hastighet: omöjlig”.”
Skulle detta inte vara sant?

En film jag själv har hittat på internet nyligen visar bisarra utomjordiska flygfarkoster som rör sig åt alla möjliga olika håll. Vem som helst kan se och förstå att farkoster byggda av människor omöjligt skulle kunna röra sig på det här viset. Man hör även skräckslagna barn som skriker i bakrunden. Kanske har en av farkosterna landat fast man inte ser det på filmen, och några av de varelser som förmodligen finns inuti farkosterna har gått ut och håller just när filmen spelas in på med att kidnappa och kanske samtidigt tortera barnen. Jag vill inte veta.

—

Andra bloggar om: utomjordingar, ufo, konspirationer

konflikt i huvudet

Det pågår i mig, liksom i nästan alla andra människor på hela jorden, en ständig konflikt mellan personen man är (vilken naturligtvis är omöjligt att definiera, och som innefattar den princip som jag närmner härnäst) och personen man vill vara/vill bli sedd som.

Jag vill att andra ser mig på ett visst vis, och stora delar av min tankeverksamhet går åt till att bearbeta bilden av mig själv, och hur jag kan förbättra den. Anledningen till att det är viktigt hur andra ser på mig, är att det naturligtvis speglar av sig på hur jag själv ser mig själv. Och jag är för tillfället inte alls nöjd, viket jag nog aldrig kommer eller bör bli. (Nu är jag ute på väldigt djupt vatten jag vet, men ta det lugnt, livsångesten släpper bara jag får skriva det här. I varje fall lite. Tror jag.)

Just nu slår det gnistor om den verksamheten i mitt huvud då jag försöker motivera mig själv att göra något som jag inte alls känner mig bekväm med. Men som jag nämnde i ett tidigare inlägg (torsdag) så ska jag se till att kämpa med det. Utvidga mina gränser. Bekämpa hämningar och begränsningar. Slänga mig själv in i situationer som är främmande för mig.

Att skriva det här inlägget är ett steg i mitt arbete med att motivera och peppa mig själv.

Pepp pepp!

—

Andra bloggar om: personlig utveckling, hämningar, pepp, rädsla

skriva

Nu var det länge sedan jag skrev något här.

Det är inte alls bra. Jag borde skriva mer och personligare. Tanken var att den här bloggen skulle bli min dagbok. Ett sätt för mig att sortera mina tankar och känslor. Att sätta ord på mitt liv.

Men det är så svårt, jag står inte ut med det jag skriver. En av anledningarna till att jag inte uppdaterat på länge kan vara att jag skrev ett inlägg som jag inte vågade publicera för att det var så pubertalt och pretentiöst. Det borde kanske inte hindra mig.

Jag känner för att skriva om Utanförskapet.
Och med det ämnet kommer det här filmklippet:

Andra bloggar om: blogg, dagbok, utanförskap, alienation

Joey Lives

”You wanna know why Joey Ramone’s my hero? Cause people like you never managed to grind him down. They never stole his spirit. He never gave in, he never gave up, and never sold out, right ’til his last breath. And he’s not dead. Guys like that… they live forever.”
- Langly

-

Andra bloggar om: x-files, ramones, joey ramone, the lone gunmen

seg lördag

Idag har jag suttit inne och häckat hela dagen. Har bara lämnat hemmet för en kort promenad.

Har haft lite fräsch ångest angående allt möjligt, som man alltid får när man inte gör något på en hel dag.

Nu är jag förbannat trött. Det ska bli mycket skönt att sova.

God natt!

Marie Antoinette och The Virgin Suicides av Sofia Coppola

Tidigare idag tittade jag på Marie Antoinette, filmen från 2006 som är skriven och regisserad av Sofia Coppola.

Jag har sett tre filmer av Sofia Coppola den senaste tiden. Jag inledde med Lost in Translation, som jag tyckte var riktigt bra. Jag är glad att jag inte såg den redan när den var ny, utan lät den glida undan anda fram tills för ungefär en månad sedan. Skulle nog vilja se den igen om några månader. Om jag gör det ska jag skriva mer om den. Det lovar jag.

The Virgin Suicides såg jag för ett par veckor sedan. Den var också bra. Den blir bättre ju mer jag tänker på den. Sättet den berättas på. Mystiken. Jag har ingen aning om hur jag ska beskriva min upplevelse av filmen, men jag önskar att jag kunde det.

Doctor: What are you doing here, honey? You’re not even old enough to know how bad life gets.
Cecilia: Obviously, Doctor, you’ve never been a 13-year-old girl.

Narrator: What lingered after them was not life, but the most trivial list of mundane facts: a clock ticking on a wall, a room dim at noon, and the outrageousness of a human being thinking only of herself.

Tim Weiner: What we have here is a dreamer. Someone completely out of touch with reality.

Marie Antoinette lämnade mig med ungefär samma känsla som både Lost in Translation och The Virgin Suicides, men hade inte riktigt samma styrka. När jag nu såg den så somnade jag nästan direkt efteråt, och vaknade riktigt olycklig. Jag vet inte om det var filmen eller något jag drömde om. Antagligen var det en kombination.
Det var en riktigt snygg och sympatisk film, helt klart godkänd!

-

Andra bloggar om: Sofia Coppola, Marie Antoinette, The Virgin Suicides, Lost in Translation, film